MÖRKA BIN I SKOTTLAND
Broder Adam sökte över stora delar av Europa, Främre Orienten och Nord-Afrika efter vad han trodde var de bästa bistammarna. Mycket av det han hittade tog han med sig hem till England för att där skapa, vad han ville tro var, det bästa biet. Han berättade gärna att det mörka, inhemska biet på de brittiska öarna var utrotat. Kanske var det fråga om ett önsketänkande, eller också handlade det bara om bristande kunskap. Ett halvt sekel senare lever och frodas de brittiska öarnas inhemska bi i Skottlands högländer, men också på flera andra platser i Storbritannien. För många av Skottlands ljungbiodlare är deras variant av Apis mellifera mellifera det bästa biet, berättar Flemming Vejsnaes i Tidskrift for Biavl, nr 1, 2005.
Det finns inte många skotska yrkesbiodlare, men de som finns har desto fler bisamhällen. Det handlar om tusentals bisamhällen i varje biodlingsföretag, och således också om livskraftiga populationer med säkerställd genetisk bredd. Skottland bjuder på sina ställen på ett varierat drag, men det är ljungen som överallt är den mest betydelsefulla nektarkällan. Ljungdraget kräver ett förnöjsamt, hårdfört bi som håller sig friskt och klarar vintern bra.
…i ett hårdfört klimat.
Skottland har ett omväxlande väder och vintrarna kan vara nog så besvärliga (kan man tycka som dansk). Uppe i bergen ställer snön ofta till med problem. Förmågan till att övervintra väl blir då något som man som biodlare gärna sätter stort värde på, liksom förmågan till att dra in nektar vid låga temperaturer.
De skotska biodlarna låter sina bin övervintra på den ljunghonung de lagrat i yngelrummet, och det fungerar alldeles utmärkt. Andra raser än den nordiska bör ju, som bekant, inte invintras på ljunghonung då det regelmässigt medför utsot. De skotska biodlarna har mycket små vinterförluster.
Driftstekniken är enkel…Bisamhällena är små när de utvintrar och särskilt stora, jämfört med andra raser, blir de inte heller under säsongen. Svärmkontrollen är ett naturligt led i skötseln. Mellanavläggare gjordes regelmässigt när drottningceller anlades. En tiondel av samhällena svärmade, trots genomgång var tionde dag. Oftast delas bisamhällena under sommaren, för att åter slås samman till ljungdraget, en teknik vi känner igen från flera andra områden där mörka bin förekommer. Mycket honung blir det…!
…liksom aveln.
Tidigare har de skotska biodlarna prövat andra raser, men försöken föll inte så väl ut. Klimatet är helt enkelt för kärvt för andra raser. Endast mörka bin förkommer därför, vilket i hög grad förenklar avelsarbetet. Flemming hade dock problem med de skotska binas temperament, eftersom han är van vid de danska läsöbinas utomordentliga godmodighet. I brist på adekvata skyddskläder fick han ta till flykten. De skotska bina är ytterst vitala, konstaterade han senare. Temperamentet kan således förbättras, men skillnaden mellan olika skotska mörka bin är stor, också vad avser temperamentet.
Lång livslängd…På många ställen kunde den danska gruppen se att bisamhällena endast stod på två lådor, Trots denna beskedliga storlek, kunde ändå konstateras att skörden av ljunghonung blev 50 kilo per samhälle. De mörka binas tydligt längre livslängd är säkert en del av förklaringen till detta.
…och skotsk ljunghonung.
Där det mörka biet förekommer, finns ofta en hel del ljung. Ljunghonung har blivit en specialitet för det mörka västeuropeiska biet, också det skotska. Alla vi som vant oss vid den underbara smaken av ljunghonung sluter våra ögon, och drömmer om Skottlands högländer.
Återberättat och bearbetat av
Per Ideström
© Föreningen Nordbi - www.nordbi.org - senast uppdaterad 2005-06-21 22:04