Fram till 1500-talet var honungsbina endast kända i den gamla världen: Europa, Afrika och Asien. I Europa med sina gynnsamma natur- och klimatförhållanden fanns det mörka europeiska biet, Apis m. mellifera, spritt från de stora bergskedjorna i söder, längs Atlantkusten mot mellersta Skandinavien i norr och vidare mot Uralbergen i öster. Redan år 1530 förde portugiserna biet till den nya världen och Brasilien. Det första omnämnandet om bin i Nordamerika är från 1638. Till den femte kontinenten, Australien, blev biet infört 1822 och till Nya Zeeland 1842. Biets spridning mot Sibirien inleddes 1786. Som resultat av den långa naturliga urvalet under olika förhållanden utvecklades en stor mängd lokala eller geografiska underarter/raser. Under denna evolutionsprocess isolerades och förstärktes rastypiska ärftliga (morfologiska, biologiska) egenskaper, som vi nu kan utnyttja i räddningsarbetet för melliferabiet.

Bland de övriga europeiska biraserna var det främst Apis m. ligustica, Apis m. carnica och Apis. m. caucasica, som med människans hjälp spreds över världen.

Den västerländska s k civiliserade människan utmärker sig genom sin experimentlusta och av att aldrig vara nöjd. Detta har lett till enorma framsteg men också skapat stora problem på många områden. Gräset är alltid grönare på andra sidan.

Redan i slutet av 1800-talet satte importen av hedbin fart. Det tyska hedbiet var framavlat av odlarna på Lüneburger Hede ur det allmänna tyska biet och var, tack vare månghundraårig avel, anpassat till att ge många svärmar, som gav bra med honung under höstens ljungdrag. Vårt eget nordiska bi ansågs som alltför svärmtrögt och korsningen med hedbi satte verkligen fart på svärmlusten.

Under 1800-talets senare del började intresset för Carnicabiet att växa bl.a. i Tyskland, vilket ledde till en växande import även till Sverige. Den stora importen kom dock att handla om det gula italienska biet, Apis m. ligustica. Tidigare importer och spridning hade lett fram till problem med besvärliga korsningsbin i en del områden. Det gula biet såldes framförallt för sitt lugna temperament. Denna period varade fram till slutet av 70-talet då Buckfastbiet började sitt segertåg.

Under 80-talet började några framgångsrika storbiodlare att producera Carnicadrottningar i stor skala. Dessa spreds särskilt till mellersta och norra Sverige.

Av den här korta historieskrivningen är det inte svårt att förstå, att det inte var lätt att vara nordiskt bi. Från alla håll trängde de nya raserna på och alla biodlare som var moderna och framåt satsade ju på det nya.

Några små halvhjärtade försök att bevara det nordiska biet gjordes med en parningsstation på Styrsö utanför Göteborg på 40-talet och vid Yttertavle i Västerbotten på 70-talet.

Inget organiserat avelsarbete bedrevs på det nordiska biet, sällan utbjöds några drottningar till försäljning.

Korsningar med det nordiska biet blev ofta aggressiva. Gulbiodlarna såg hur bina blev mörkare för varje generation friparning och samtidigt aggressivare. Aggressivitet förklarades med förekomsten av mörka bin.

Att rena nordiska bin inte behöver vara aggressiva och att de har en mängd värdefulla egenskaper var det få som talade om.

Starten för ett organiserat räddningsprojekt kan sättas till 1984. Då hade situationen blivit alltmer allvarlig och vid ett möte på Värmdö diskuterades vad som måste göras för att stoppa den förödande tillbakagången. Det viktigaste som diskuterades där och som sedan förverkligades var en säker parningsstation med kontrollerat drönar-material. Genom en säker parningsplats skulle en ren stam av det nordiska biet kunna bevaras.

Parningsstationen, som började lite försiktigt sommaren 1984, var Lurö mitt i Vänern. 1986 hölls nästa möte om det nordiska biet, denna gång i Vargön. Initiativtagare och ansvariga för Lurö under 80-talet var Gunnar Johansson och Rolf Nordström. Som medhjälpare kom strax Martti Öistämö och Ingvar Arvidsson med.

Intresset för Lurö var stort och förväntningarna höga. Problemet var, att vi inte hade någon kunskap om de rester av nordiska bin som eventuellt fanns på olika håll och deras kvalité. När inte kvalitén visade sig vara så imponerande på de drönarstammar vi hade till förfogande minskade intresset. Klart var dock, att det avelsarbete som bedrevs, gick åt rätt håll. Bina blev bättre och framför allt då temperamentet, men inte alltid helt tillfredsställande.

På hösten 1989 presenterade Ingvar Arvidsson en räddningsplan för dåvarande Genbanksnämnden. Räddningsplanen hade dessförinnan varit ute på remiss hos ett antal kompetenta personer. Ingvar fick Genbanksnämnden godkännande och blev tillfrågad om han var villig att ställa upp som projektledare. Det förklarade han sig villig att göra efter att ha organiserat om sina arbetsförhållanden.

Projektet startade med stöd från SBR och WWF 1990 med Ingvar Arvidsson som projektledare. Uppgiften för projektet var att rädda det utrotningshotade nordiska biet Apis m. mellifera. För genomförandet organiserades en ledningsgrupp, som vid starten bestod av: Ulf Gröhn, Josef Stark, Gunnar Johansson, Ingvar Pettersson, Karl Drakenberg och Per Ruth.

År 1997 bildades Föreningen NordBi. Föreningens uppgift är, att med stöd från Sveriges biodlare tillsammans verka för att Projekt NordBi aktivt kan genomföra räddningsarbetet för vårt inhemska bi. Föreningen består 1999 av: Ordf. Per Ruth, Umeå, vice ordf. Ingvar Pettersson, Gustavsberg, projektledare, sekr. och kassör Ingvar Arvidsson, Bengtsfors, ledamöter Karl Drakenberg Hammerdal och Josef Stark, Uppsala. Årsmöte hålls vartannat år i samband med nordbikonferensen i Östersund. 2006 flyttas årsmötet till mellansverige.

En första grundläggande uppgift 1990 var, att inventera förekomsten av nordiska bin inom landet. Ett upprop gick ut till samtliga biodlarföreningar och svaren innehöll uppgifter på ca 150 personer som hade eller ansågs ha nordiska bin.

Bland de ca 100 proven som efter enkäten sändes in till projektet gjordes färgbedömning, mätningar av hårlängd och cubitalindex. Som grund för den fortsatta aveln valdes så ca 10 drottningar ut, ett antal som sedan växte för varje år. Projektet arbetar nu med ca 30 avelslinjer.

Första sommaren gjordes också två resor till Läsö, där man tidigare hade gjort en inventering och funnit de renaste nordiska bina i Europa. Med Ulf Gröhn i spetsen besöktes ön, kontakter knöts, uppgifter inhämtades. Bina visade sig vara äkta nordiska och väl dokumenterade. Kakstycken och sperma hemfördes och en svensk läsöstam såg därmed dagens ljus. Senare samma sommar gjorde vi ytterligare en resa för att hämta mer sperma.

Från och med 1991 har vi fått ekonomiskt stöd från WWF. Det har inneburit möjlighet för en kvartstid för projektledaren och subventioner av testdrottningar, inseminering, resor till Läsö, andra resor, möjlighet att ge ut NordBi-Aktuellt, DNA-analyser m m. Från Jordbruksverket erhåller projektet också stöd av s k UID-medel (undervisning, information, demonstration). Dessa medel kan användas till kursverksamhet, rådgivning och till utgivningen av NordBi-Aktuellt. Från 2003 har vi haft glädjen av att få ta del av medel från Nationella fonden. Medlemsavgifter och privata gåvor är också viktiga.

Det material vi i huvudsak har arbetat med, förutom Läsömaterial, är från Jämtland, Västerbotten, Värmdö, Bohuslän och Dalsland och det värdefullaste materialet har vi funnit i de två förstnämnda landskapen.

De samhällen vi valt ut har vi bedömt utifrån vingindex och egenskaper som svärmningsbenägenhet, temperament, skörd och kalkyngelförekomst.

Det nordiska biets vingindex är det lägsta av de olika melliferaraserna. Ruttner definierar avgränsningarna till 1,5 och 1,9. Vi vågar inte gå så högt upp som till 1,9 utan drar gränsen vid ca 1,7. Svärmningsbenägenheten är ofta för stor men varierar så, att det bör vara fullt möjligt att minska den efterhand. Temperamentet har ansetts vara betydligt aggressivare än för andra raser. Det har dock visat sig, att rena nordiska bin har ett mycket bra temperament, men visst finns det variation. Kakfastheten är helt annorlunda än t ex hos det italienska biet. Det nordiska biet rör sig på kakorna och drar sig efter en stund mot underlisten. Detta är ett typbeteende hos det nordiska biet och ska inte selekteras bort. Däremot bin som rusar av kakorna och är oroliga accepteras inte. Skörden beror på flera samverkande faktorer och bedöms, liksom de övriga kriterierna, inom bigården. Kalkyngel har varit ett problem, speciellt inom vissa delar av norra Sverige. Här måste en sträng selektering äga rum.

Framför oss har vi den viktiga selektering, som nyligen startats med hjälp av ett tiotal testbiodlare. I projektets första skede har det primära varit att rädda så mycket av viktigt material som möjligt. Vad som nu förestår är selektering på kalkyngelfrihet och låg svärmningsbenägenhet. Bedömning av putsbeteende är också angeläget.

Parningstationerna utgör en viktig faktor i bevarandearbetet. Sedan 1984 har Lurö använts och vissa år också Djurö lite längre ut i Vänern. Detta för att kunna använda två drönarstammar parallellt.

I Umeåtrakten bedrevs länge populationsparning i en bigård, Ultervik, utanför Umeå med ett 30-tal av våra bästa samhällen. Detta för att bevara så mycket som möjligt av den genetiska bredden. 2002 flyttades parningspatsen till Hästliden efter att inslag av främmande drönare kunde märkas vid vingmätningar och 2004 skedde parningen främst i Djupsjöregionen. Jämtland kan vi para inom nordbireservatet. och I Värmland har Jean Berg en lokal parningsplats i Sunne-trakten.

En annan viktig del i avelsarbetet är inseminering. Det är främst Ingvar Pettersson i Gustavsberg som inseminerar men även i Östergötland inseminering börjat användas.

Är det nordiska biet ett tillräckligt bra bi för att bli intressant för svensk biodling i större omfattning i framtiden? Vi som är engagerade och arbetar med det nordiska biet tror naturligtvis det. Vi anser, att det är ett bi som är väl anpassat till vårt nordliga klimat och till våra dragförhållanden. Vinterförlusterna är mycket små, foderåtgången likaså. Det flyger vid lägre temperatur än de sydliga raserna och anses vara oöverträffat på ljungdrag. Till tidigt rapsdrag är det däremot sämre anpassat. Det har en senare vårutveckling än det italienska biet men i maj och juni växer samhällena snabbt och har byggt upp starka samhällen till hallondraget.

Ingen biras har alla goda egenskaper. Diskussionen om den bästa birasen är inte särskilt intressant, men för att det nordiska biet ska kunna stå på egna ben måste det uppskattas tillräckligt. Det måste bli så kommersiellt intressant, att tillräckligt många biodlare vill satsa på det. Vi kan bara under en begränsad tid bedriva ett räddningsprojekt med stöd utifrån. Vad avelsarbetet kommer att resultera i de närmaste åren blir därför mycket viktigt för det nordiska biets framtid.

Det fanns i slutet av nittiotalet 500 - 800 samhällen, som vi vet tillräckligt om för att säga att de är rena nordiska. Hälften av dessa skulle klara två generationer friparning utan hybridisering. Ett mål, som vi satt upp är att 4 000 av landets ca 80 000 samhällen ska på sikt vara nordiska. Vi skulle då ha en så bred bas, att inget omedelbart hot skulle finnas även om drottningodlingen och stationsparningen upphörde en tid. Sedan dess har runt 500-700 drottningar parats på säkra plater årligen.

För att skapa en större trygghet för rasen på sikt har vi börjat att skapa frivilliga renparningsområden, reservat, som samtidigt kan fungera som större eller mindre genpooler. 1998 bildades vårt första nordbireservat i norra Jämtland. I Västerbotten har bildats två mindre reservat.

Sedan 1992 ger vi ut en informationstidning, NordBi-Aktuellt, med 2 nummer per år. I ett enkelt stencilutförande. Med ca 20 sidor per nummer når den ca 300 prenumeranter. För den som är intresserad går det bra att sätta in 50 kr på postgiro 625 71 44-3, så kommer den som ett brev på posten.

Ett annat forum för information är den Nordbikonferens vi håller med 2 års mellanrum. I regel har den hållits i Östersund men 2006 blir det i Hallsberg vi möts. Dessa konferenser har blivit en viktig mötesplats för att träffas, diskutera och föra projektet framåt. Vi har som regel deltagande också från Norge, Danmark och Finland på dessa möten.

Att få till ett samarbete med våra nordiska grannar har varit naturligt. Det började med Danmark och Läsö. Vi håller fortsatt nära kontakt med våra vänner där. Det är ju Danmarks enda plats för mörka bin och det har varit och är fortfarande stora problem genom införsel av gula bin under 80-talet, som höll på att ödelägga hela läsöpopulationen. Läsö har av Danmarks regering fredats som reservat för "brune bin". Beslutet har överklagades till EU men är nu avgjort till den läsöbiets fördel. EU har godkänt att Läsö får användas som renparningsområde enbart för "brune bin". EU har alltså slagit fast, att vårt mörka nordiska bi ("brune bi") är skyddsvärt och viktigt att bevara som genetisk tillgång. (Läs EU-utslaget)

Vår stam av läsöbin har vi byggt upp av två skäl. Dels för att dessa kan bredda vår nordiska bas, dels för att kunna återföra dem till Läsö om hybridiseringen där skulle bli total. Vi hoppas att så inte ska bli fallet.

Norge har Europas största bestånd av nordiska bin. I Södra Norge kring Flekkefjord finns ett renparningsområde med ca 2 000 samhällen. Sedan 1991 är Nils Drivdal ansvarig projektledare inom detta område.

I Finland verkar det nordiska biet nästan helt utrotat. Två bigårdar med nordiska bin, tyvärr ganska hybridiserade, har hittats. Från och med 1995 görs en stor satsning på nordiska bin på ön Hailuoto utanför Uleåborg. Här håller man på och bygger upp ett reservat, som kan bli mycket betydelsefullt för framtiden. Nordbiprojektet levererade 1995 5 samhällen och 25 drottningar dit. Målet är att bibeståndet skall omfatta 300 samhällen om några år.

Det är inte bara i de nordiska länderna, som räddningsprojekt bedrivs. I England har man samlat ihop de små rester, som gått att finna av det ursprungliga brittiska biet. Längst ut i Bretagne i Frankrike, i några alpdalar i Schweiz och Österrike samt i Polen och Litauen arbetas aktivt för att ta vara på de lokala stammar som man hittat där.

I september 1995 hölls i Moi i Norge den första internationella melliferakonferensen. Delegater från 8 europeiska länder enades om ett manifest där regeringar, vetenskapliga institutioner och nationella biodlarorganisationer uppmanas att ta sin del av ansvaret för att bevara de rester av det mörka europeiska biet som finns kvar. Organisationens namn är SICAMM (Societas Internationalis pro Conservatione Apis melliferae melliferae) Se Bitidningen nr 1/96.

Denna konferens har sedan följts av en 1996 i Tyrolen i Österrike,1998 i York i England, 2000 var det Sveriges tur att vara värdnation. 2002 Polen och 2004 Läsö i Danmark.

Det nordiska biet, Apis m. mellifera, är mörkt brunt till svart - en anpassning till ett nordligt klimat. En annan anpassning är den längre behåringen. Hårlängden på bakkroppen är dubbelt så lång som hos sydliga biraser. Ett bra sätt att bestämma rastillhörigheten är att mäta två vingribbor på ena framvingen (cubitalindex) och en vinkel (diskoidalvinkeln). Detta har visat sig vara ett mycket bra och relativt enkelt sätt att upptäcka ev inkorsningar av andra raser. (Läs  om detta)

Bevarandet av vårt nordiska bi är en nationell angelägenhet för hela biodlarsverige, oavsett vilken biras man själv föredrar. Vi måste hjälpas åt så att inte ett genetiskt och kulturellt arv går oss ur händerna. Vi tror i nordbiprojektet att vi ska klara det, men då krävs det ett samarbete med alla goda krafter.

Ingvar Arvidsson