Ribborna på biets vinge bildar ett mönster, som inte bara är artspecifikt utan också olika för varje ras. Mönstret speglar biets arvsanlag och avslöjar sådant som kan vara svårt eller omöjligt att upptäcka på annat sätt. Att rasbestämma bin med hjälp av vingindex är ett mycket viktigt redskap i avelsarbetet, det är vi mycket övertygade om.

Detta är naturligtvis inte den enda skillnaden. Enklast är att börja med färgen. Inkorsning av ligustica visar sig alltid med gula band på biets bakkropp, hårlängden hos de olika raserna är olika, likaså filtbandens bredd, tunglängd m. m. Det är dock inte lätt att sätta exakta mätvärden på dessa kännetecken. Biets vinge däremot är en mycket tydlig och lätt avläsbar spegel av biets gener.

Det nordisk biets historia i Norden är nästan lika lång som människans. Men det blev beskrivet först 1758 av vår store naturforskare Linné. Han namngav det som Apis mellifera, Linnœus. Troligen visste han inget om andra biraser, men brodern och biodlaren Samuel skriver 10 år senare om att det på andra orter i världen finns bin som är gula och bruna.

Redan kring 1910 började en del biforskare använda biometriska metoder för att skilja olika underarter/raser åt. Men det var den ryske biforskaren V. V. Alpatov som åren 1924-1948 gjorde en omfattande och betydelsefull avhandling över sina studier på geografisk påverkan på bina och kunde verifiera 7 biraser, bla. Apis m. mellifera och Apis m. ligustica. Tillsammans med österrikaren Freidrich Ruttner arbetade han också fram en användbar metod för rasbestämning med hjälp av vingindex. Sedan har denna vidareutvecklats av bl a den tyske biforskaren Goetze. I Sverige fanns det ett fåtal som på 1960-talet ägnade sig åt vingindexmätningar, men knappast i någon större och systematisk omfattning.

Minst två mätvärden behövs

Under 1999 fick vi kännedom om en avancerad vingindexmätning, som utvecklats vid biinstitutet i Dol i Tjeckien. Man beräknar där 30 olika värden från 20 olika mätpunkter på bivingen. Värdena databehandlas sedan och resultatet presenteras i procentform för inblandningar från 4 olika raser. Metoden kallas DAWINO-metoden, vilket är en förkortning av Discriminant Analysis With Numerical Output.

Av de 7 prov vi skickade in 1999 visade det sig, att tre var rena melliferasamhällen till 99 procent. Prov från två finska samhällen visade vad vi befarade, att de var kraftigt hybridiserade, två läsösamhällen visade också vad vi väntade. Det ena var just ett samhälle med bra cubitalvärde men med fel diskoidalvärde. DAWINO visade, att just detta samhälle bestod endast av 74 procent mellifera och inkorsningen var alltså 26 procent. Se nedanstående tabell!