RAPPORT FRÅN ÖSTERGÖTLAND 2003

Vi är tre biodlare som med intresse följt arbetet inom projekt Nordbi några år för att nu ta steget fullt ut till att delta i arbetet med det nordiska biet. Från början gjorde vi det ovetande om varandra men till nästa år bör vi kunna göra gemensam sak och samarbeta kring odlingen.

Skogsområden lämpliga för nordiska bin

Som landskap beträffat har majoriteten drottningodlare i Östergötland under lång tid satsat hårdast på det italienska biet, vilket gett höga skördar i slättbygderna med mycket klöver och rapsodlingar och med som regel milda vintrar. Det finns emellertid också stora skogsområden som kräver andra egenskaper hos bina. På många områden kan man fripara med gott resultat, så det är med viss betänksamhet jag återinför nordiska bin i mina bigårdar mellan Linköping och Norrköping. I första hand sker det i ett område som hyser mycket blandrasbin och vildbin i gamla ihåliga ekar och där parningarna ändå blir otillfredsställande.

Det som får mig att intressera mig för det nordiska biet är dels nyfikenhet på en för mig ny biras men framför allt en vilja att bidra till räddningsarbetet av vårt inhemska bi. Att det ska finnas svenska bin i Sverige känns av någon anledning naturligt. När man som biodlare bidrar till att utöka mångfalden i floran känns det otillfredsställande att stå och se på när faunan samtidigt utarmas inom släktet Apis mellifera.

Gula gillar inte svarta

Jag hade redan 2001ambitionen att prova nordiska drottningar men tillgången räckte då inte till. 2002 och 2003 fick både jag och två kollegor från Motala tag i några drottningar från Jean Berg och Ingvar Arvidsson.

Dessvärre fick de ett förödande dåligt mottagande av de gula samhällena och notiserna i litteraturen om att drottningbyte är svårt i normalfallet och etter värre om man byter ras blev med all tydlighet bekräftat. Blev de inte avrättade direkt blev de ofta illa behandlade och ersatta senare under säsongen. Allvarligast var de stilla bytena under senhösten då drönarna hade tagit slut. Att låtsas vara optimist och hävda att med pucklande drottningar får man i alla fall tidiga drönare är det väl få som går på. I flera samhällen där tillsättningen ”lyckades” tog det flera veckor innan äggläggningen kom igång så bina var uppenbarligen måttligt förtjusta i att mata henne. Själv var jag på god väg med ytterligare tillsättningar i samhället.

Strategi för tillsättningar

De tillsättningar som fungerat är skaksvärmar och mindre avläggare, som förstärkts i efterhand, så min strategi för tillsättningarna nästa säsong är glasklar. Det blir att splittra ett nordiskt samhälle till ett antal småsamhällen (i samma bigård så att de gamla elaka bina flyger hem) och göra tillsättningarna där, samt att förstärka med mer bin i efterhand från godtyckligt samhälle. Denna metod var hur som helst den som var minst olycksam i år.

Till den låga antagningsprocenten kom årets katastrofala vinter som plockade åtskilliga samhällen. Själv klarade jag mig hyfsat då endast vart tredje gick åt.

Kakstycke på posten

Sålunda hade jag vid säsongens början endast 3 renparade drottningar att utgå ifrån. HammerdalIP-samhället hade en svår övervintring pga. att drottningen tillsattes i ett samhälle med högt kvalstertryck och visade sig vidare tillhöra kategorin ”handskar på” och stör inte i onödan. Av två Sikås-flickor från Jean Berg var det en jag trivdes riktigt bra med och vingindexmätningen indikerade 100% nordiskt, så henne odlade efter och fick 7 av 13 döttrar parade på Lurö samt några hemmavid. Dessvärre ”misstolkade” samhället mina odlade celler för svärmceller och svärmade strax efter omlarvningen. Det, liksom att en friparad systerdotter i en avläggare fick för sig att svärma i augusti, drar onekligen ner svärmbetyget men det får jag hålla koll på nästa år. Samhället var i alla fall kalkyngelfritt och kunde hanteras utan slöja för det mesta och har etablerat en nordisk bas i mina bigårdar.

Den andra odlingen kom till stånd genom att jag lyckades övertala Ingvar Pettersson att skicka en kakbit efter en Fleckefjordare på posten. Först fick jag visserligen tjata en hel del för han hade dåliga erfarenheter av tidigare brevtransporter. Den här gången gick det emellertid riktigt bra och jag fick fram 29 puppor som sedermera resulterade i att jag kunde hämta hem 14 äggläggande drottningar från Lurö. Två drottningar for till Stockholm och resten placerades i avläggare vilket gav acceptabelt resultat. Man kan gissa att brev ibland går via flygpost i trycklösa fraktutrymmen och det spelar ingen större roll hur väl man tar emot larverna om de är döda vid ankomsten.

Mysterium som löstes

Innan jag fått larverna från Ingvar P och den sympatiska Sikåsdrottningen hade svärmat var jag lite rådvill på vad jag skulle odla efter. Av de renrasiga nordiska samhällena var det just bara ett svagt samhälle med tveksamt lynne att välja på och jag var måttligt förtjust i att förmera just detta. Men då jag hade ambitionen att utöka antalet samhällen och var angelägen om att ha nordiska drottningar från start så jag gjorde en odling i alla fall, de skulle ändå ersättas senare under säsongen. När pupporna kläckts och jag skulle märka drottningarna blev jag skapligt överraskad. Den första var kolsvart och den andra helgul! Vad nu? En helgul dotter efter en stationsparad nordisk drottning, som jag vet finns i samhället eftersom jag vingklippte henne veckan innan puppan kläcktes? Jag kastade mig ut i bigården och gick igenom samhället och visst hittade jag en italiensk drottning som gick och la ägg i all tänkbar välmåga. Hur hon kom dit är fortfarande ett olöst mysterium men de bägge drottningarna måste ha gått sida vid sida i några veckor.

Att binas orienteringsförmåga kan ha med saken att göra är inte någon djärvare gissning. Denna sommar fick jag se åtskilliga exempel på att såväl italienska som nordiska arbetsbin är kassa på att flyga rätt. Det blir så påfallande uppenbart när man placerar samhällen med gula och svarta bin i samma bigård, och varför skulle drottningarna hitta bättre?

Semesterresa till Lurö

Att kunna kombinera drottningodlingen med ett ”semesterbesök” till Lurö med frun var för övrigt ett bra sätt att få viss förståelse för denna tidskrävande hobby. Vi övernattade i den trevliga gamla fyren som byggts om till vandrarhem och den hade en hög trivselfaktor. Avståndet till Lurö är annars ett problem och oavsett om man åker själv eller skickar försändelser med posten så svider det i plånboken.

Inför nästa sommar kommer jag att mäta vingarna på de stationsparade samhällena samt stuva om dem så att jag samlar alla italienska samhällen i en bigård där det är gul dominans. Troligen fördelar jag de övriga så att jag får Fleckefjords-döttrarna på ett ställe, Sikåsdöttrarna på ett annat och årets friparade nordbisamhällen på ett tredje.

Detta borde underlätta att jämföra samhällena som ska föra de bägge linjerna vidare.

Gissningsvis kommer det ett ta ett tag innan vi lyckas etablera en säker friparningsplats för nordiska bin i närområdet så inledningsvis planerar vi att inseminera drottningarna eller skicka dem till Lurö. En kollega från Motala har investerat i en insemineringsutrustning och en separator för att kunna blanda säd från olika drönarstammar och därigenom öka mångfalden i arvsmassan. Troligen kommer vi att eftersöka intressant odlingsmatrial från er andra inom projektet till nästa års tidiga odlingar eftersom årets drottningar inte hinner visa vad de går för förrän senare under året och fjolårets drottningar har tyvärr tagit slut.

Summa summarum:

De invintrade samhällena för oss tre denna höst fördelar sig enligt

Sikås 6 st, Fleckefjord 7 st, friparade nordiska 7 st (+ några som fortfarande satt i kassetterna sist vi språkades vid och de duger som drönargivare till nästa år) samt övriga raser 28 st.

För övrigt är vi intresserade av att bygga upp ett nätverk i närområdet med andra intresserade biodlare som vill delta i arbetet, som i förlängningen förhoppningsvis resulterar i återetablerandet av en östgötsk gren av det nordiska biet. Med lite tur finns det redan några som jobbar i sin ensamhet. I första skedet är det möjligheten att kunna dela på avelsmatrial och samordna transporter till parningsplatser som känns mest angeläget. Initialt får vi dock fokusera på att bygga upp en stabil grund av samhällen som kan agera ambassadörer samt mäta sig med de lokala bina innan vi börjar någon marknadsföring.

Hitintills har ytterligare en större odlare visat intresse så vi borde kunna disponera ett 100-tal samhällen till nästa höst men ni andra som har viljan men ännu inte kommit till skott får gärna höra av er till

Håkan Rönnberg, 013-77114