Den ursprungliga situationen i världen

Från början fanns bin av släktet Apis endast i den gamla världen. Det västliga honungsbiet, Apis mellifera, hade sin naturliga utbredning i hela Afrika, Europa bort till Uralbergen och i Främre Asien till och med Persien. Genom människans försorg har nu Apis mellifera införts i snart sagt alla jordens länder.  

Asien utgör den naturliga hemvisten för åtskilliga av medlemmarna i släktet Apis. Ceranabiet, som liksom mellifera också tar sin tillflykt till hålor av olika slag, räknas som varroakvalstrets naturliga värddjur. Cerana-biets utbredning sträcker sig från sydöstra Persien, över Afghanistan, över den indiska subkontinenten, bort till Kinas nordöstra hörn och in i östligaste Ryssland. Dessa bin hålls i kupor, precis som melliferabin. Vid sidan om Apis cerana finns det, på Sundaöarna, även andra bin som håller till i hålor, t. ex Apis koschevnikovi och Apis nuluensis.  

I tillägg till dessa hålboende arter förekommer i Asien även två arter av jättebin, Apis dorsata och Apis laboriosa, och två arter av dvärgbin, Apis florea och Apis andreniformis. Också dessa arter av bin, som bygger sina kakor i det fria, utnyttjas intensivt i delar av Asien.  

De asiatiska arterna av släktet Apis lever parallellt, utan att komma i ett konkurrens-förhållande till varandra, varken ifråga om boplatser eller på annat sätt. Var och en av dessa biarter har sina egna typiska dragväxter, parasiter och sjukdomar. Cerana är den naturliga värden för varroakvalstret, Apis dorsata är Tropilaelapskvalstrets naturliga värd, medan dvärgbina lever i närvaro av ett kvalster av släktet Euvarroa. Ingen av dessa kvalster har, under tusentals år, växlat över på någon annan av Asiens arter av släktet Apis. Först sedan människan lagt sig i saken tog händelserna en annan vändning. 

Afrika

På grund av den naturliga selektionsprocessen är många av de afrikanska biraserna mycket aggressiva. Underarten Apis mellifera scutellata har som bekant, under sin utbredning i Amerika, fått beteckningen ”mördarbin”. Endast ett fåtal arter, t.ex. kapbiet, och de bin som i Atlasbergen i Marocko till och med hålls mitt i byarna, är utpräglat godmodiga. Även en sådan ras som Tellbiet (Apis mellifera intermissa), som redan tidigt stämplades som en aggressiv ras, är i områden dit inga främmande raser införts, mycket fredliga. 

Med undantag för både de norra och de södra delarna av Afrika hålls bin i sedvanliga, traditionella kupor. På grund av detta är honungsskörden oftast mycket beskedlig. När modern biodlingsteknologi tillämpas, uppnår man ett större utbyte. En ännu mycket större möjlighet, för den afrikanska biodlingen, ligger i den potentiella pollenproduktionen. Värde-fulla proteiner skulle, på så sätt, kunna erbjudas människorna i dessa länder. 

Sydligaste Afrika har numera ett alldeles särskilt problem. Kapbiet (Apis mellifera capensis) och Apis mellifera scutellata levde för få år sedan bredvid varandra utan några som helst problem. För några årtionden sedan införde biodlare emellertid Kapbin till de nordligare områden där tidigare endast scutellata-bin fanns. För biodlingens del blev detta början till en katastrof.   

Kapbina har utvecklat en vana att parasitera på Scutellatabisamhällen.  De arbetsbin av Capensistyp som förirrar sig in i Scutellata-samhällen behandlas där som bidrottningar, och börjar omedelbart att lägga ägg i det främmande bisamhället. Ur dessa obefruktade ägg kläcks en honlig avkomma som även den behandlas som bidrottningar, och som börjar lägga ägg. På kort tid tas den ursprungliga Scutellatadrottningen av daga, och då de främmande bina varken samlar nektar eller deltar i yngeluppfödningen, bryter bisamhället på kort tid samman. På detta vis ödeläggs bigård efter bigård. 

I både norra och södra Afrika orsakar varroakvalstret stora problem. Då kvalstret obevekligt trängt vidare mot kontinentens centrala delar, har tragedin snart varit ett faktum. Den övervägande traditionella biodlingen har på endast ett par årtionden försvunnit. Detta har redan inträffat i norra Afrika. Man har på så sätt förlorat ett viktigt sätt att producera livsmedel, och den ännu viktigare pollineringen av såväl nyttoväxter som den vilda floran, är inte längre garanterad. 

Det finns fler exempel på vad handeln med bin har ställt till med. I norra och centrala Marocko är den traditionella biodlingen med den lokala, mycket lugna, birasen, på grund av varroa-kvalstrets framfart, så gott som utraderad. De större biodlare som idag finns kvar, håller bastardbin som är mycket aggressiva. Dessa biodlare håller endast bin i de områden som bjuder ett gott drag. I övriga områden är polli-neringen således inte längre en självklarhet. I tillägg till detta har nu honung, för den fattiga bondebefolkningen, blivit en lyx som man inte längre har råd att njuta av. 

Asien

Den traditionella biodlingen i Asien liknar den som tidigare bedrivits i Marocko. Bikuporna ställs upp mitt i byn, vid husen eller till och med i själva bostaden. Ingen människa är rädd för bin.  

Det asiatiska biet, Apis cerana, är ett extremt fredligt bi, som emellertid inte ger samma avkastning som det europeiska honungsbiet. På samma vis som med Apis mellifera har man dock åstadkommit förbättringar av ceranabiet genom ett mångårigt avelsarbete. För bönderna i Asiens fattiga länder är ceranabiet ett idealiskt bi.  

Vid odlandet av detta bi krävs ju ingen som helst modern teknologi, och endast ett minimum av skötsel är nödvändig. Och i motsats till de importerade melliferabina, behöver ceranabina heller inga medikamenter eller bekämpningsmedel mot de asiatiska bikvalstren (Varroa destructor och Tropilaelaps clareae).  

Vid sidan av Apis cerana utnyttjas i Asien även de fritt levande jätte- och dvärgbina för honungsutvinning. De asiatiska biarterna levde harmoniskt, sida vid sida, och en resurssnål och nära nog problemfri biodling kunde bedrivas, fram till den tidpunkt då de euro-peiska honungsbina infördes till denna del av världen. Tillsammans med dessa infördes nämligen en rad främmande bisjukdomar, som säckyngel och yngelröta. I tillägg till detta har ödeläggelse av binas naturliga miljöer medfört att dragmöjligheterna försämrats, och antalet naturliga boplatser minskat.  

Apis mellifera, som ju ändå samlar mer honung, hotar att tränga undan ceranabina. Till skötseln av de införda melliferabina behövs dock modern utrustning, mycket fodersocker och medikamenter. I några delar av Asien propagerar dessutom starka affärsintressen för att melliferabin skall införas. Erfarenheten visar, att där man håller ett större antal bisam-hällen av melliferatyp, trängs ceranabina tillbaka. Odlare av ceranabin står maktlösa, och på detta vis försvinner småfolkets möjligheter att bedriva biodling på sitt ursprungliga resurssnåla vis. 

Även melliferaodlarna har problem. Ökande resthalter av bekämpningsmedel medför svårigheter, och ledde bl.a. till att EU förbjöd import av honung från Kina (som då istället exporterades över Vietnam, översättarens anm.). I den tropiska och subtropiska delen av Asien, där dorsatabiet förekommer, drabbas melliferaodlarna också av problem med Tropilalelaps clareae-kvalstret, mot vilket knappast något bekämpningsmedel hjälper. Bisamhällena dör, eller kommer aldrig upp i tillräcklig samlarstyrka. 

På grund av många omständigheter brottas således biodlingen i Asien med problem. De ursprungliga biarterna, som ju är långt bättre anpassade till den inhemska floran, har trängts undan av de införda melliferabina som nu själva möter svårigheter. Det finns därför en stor fara, att den ur många synpunkter nödvän-diga pollineringen av grödor och vilda växter inte längre kan tas för given. 

Amerika och Australien

På dessa båda kontinenter saknades bin av släktet Apis innan de europeiska invandrarna bosatte sig där. Australien och Nya Zeeland har tidigare varit i den lyckliga belägenheten att biodling har kunnat bedrivas utan varroa-kvalstrets närvaro, endast sjukdomar som yngelröta och kalkyngel har utgjort problem.  

Till den amerikanska kontinenten har, tillsammans med bin, så gott som alla kända bisjukdomar införts. Varroakvalstret, och nu senast The small Hive Beetle (Mindre Kup-baggen), finns också på plats. Kvalstren i Nordamerika har, precis som i Europa, utveck-lat resistens mot flertalet bekämpningsmedel. Till detta kan läggas invasionen av så kallade ”Afrikaniserade bin”, något som många uppfattar som ett problem.  

I Mellanamerika och Sydamerika har biodlarna inga problem med varroakvalstret, som där inte skadar bisamhällena. Biodlarna har, i detta avseende, situationen under kontroll, men bihållning i närheten av bebyggelse är förstås inte möjligt. I länder som Argentina och Chile (där man inte har afrikaniserade bin) orsakar varroakvalstret precis samma problem för biodlingen som i Europa. 

Europa

Problemen för den europeiska biodlingen är vi alla bekanta med – varroa, yngelröta och kalk-yngel (och bastardisering. Översättarens anm.). Finge vi också den mindre kupbaggen och Tropilaelapskvalstret, så vore situationen så allvarlig som den kunde bli. Kanske hamnar vi också i en situation liknande den i södra Afrika där Kapbina ställer till med stora problem. Till Europa importeras nämligen korsningar där afrikanska raser som Apis mellifera unicolor (från Madagaskar) och Apis mellifera scutellata, ingår.   

Europa är den naturliga hemvisten för många av de raser som nu införts i stora delar av världen. Det italienska biet, carnicabiet, och även det kaukasiska biet finns nu i alla världs-delar. Och vad gör de europeiska biodlarna i denna situation? Jo, man intresserar sig för raser av bin från så gott som alla andra områden, inför dem till Europa och ödelägger på detta vis de inhemska europeiska popula-tionerna av bin, kanske för all framtid.   

Framtiden för Europas biodlare

Den globala handeln med bin har alltså i många fall medfört att svårigheter uppstått på många håll i världen. Sjukdomar och parasiter sprids på ett onaturligt vis, och byter uppen-barligen också värddjur. Aggressiva bastardbin ödelägger naturliga, och ursprungligen fred-liga, populationer av bin. Problem med restsubstanser uppstår i onödan, och fattiga människor berövas sin försörjning när den traditionella biodlingen slås ut, utan att något alternativ finns. Stora områden kommer att lida brist på pollinerande insekter. Vad bör de europeiska biodlarna göra i denna situation? 

Den stora möjligheten för Europas biodlare ligger i att skydda sina naturligt förekommande biraser, och förbättra dessa genom ett förnuf-tigt avelsarbete. Detta skulle vara till nytta, inte bara för de europeiska biodlarna, utan även för biodlarna i Amerika och Australien, som nu söker efter ett produktivt och fredligt bi. På detta vis skulle man kunna ersätta de många bastardbin, som ändå inte har någon framtid.  

Många biodlare är hobbybiodlare, och i områden med mindre bra drag tillhör majoriteten av bisamhällena hobbybiodlarna. Om problem av den typ som vi ovan erfarit blir det normala, kommer just hobbybiodlarna att vara de första att upphöra med sin verksamhet. Stora områden kommer då inte att få polline-ringen tillgodosedd. Man bör också vara klar över att när de ursprungliga biraserna försvun-nit, eller blandats ut alltför mycket, så är de förlorade för all framtid. Det är ju just dessa biraser, och inga andra, som har utvecklats i harmoni med den miljö där de naturligt förekommer och som kan utföra den bästa pollineringen.  

Den avel, som bedrivs med de ursprungliga biraserna i Europa, måste inriktas på honungs-produktion, godmodighet och varroatålighet. På detta vis kan de genetiska resurserna tillvaratas för framtiden, samtidigt som det då också framstår som en rimlig möjlighet att biodlarkåren kan få ett nödvändigt tillskott av unga människor. Det enda raka är att alla goda krafter, genom ett planerat och metodiskt samarbete, samverkar för att den europeiska biodlingen skall kunna övervinna de problem vi står inför. 

Översättning, sammandrag och bearbetning från en artikel i Deutsches Bienenjournal nr.3, 2003. av