NÅGRA REFLEXIONER KRING EN AVELSPLAN

Avelsplanen 2006 är resultatet av ett beslut fattat 2005 om ett samarbete mellan SBR och Biodlingsföretagarna om ett gemensamt avelsarbete för samtliga biraser i landet.
Målsättningen är att ta fram bin som producerar mycket honung, är goda pollinatörer samt är friska, snälla och lättskötta. För att uppnå målen poängteras vikten av att upprätthålla en nödvändigt genetisk variation inom varje ras för att undvika inavelsdepressioner. Vidare är det väsentligt att ta tillvara redan etablerad avelsverksamhet inom de rasföreningar som redan arbetar med respektive ras. Avelsprojektet har beviljats EU-medel via det nationella programmet och ett förslag på hur avelsarbetet ska organiseras finns publicerat på SBR:s hemsida www.biodlarna.se

Att Sverige länge varit ett u-land när det gäller biavel är väl ganska uppenbart för den som varit i branschen en tid. Tidigare ansatser har uppenbarligen inte resulterat i något organiserat och långsiktigt avelsarbete som backats upp av biodlarnas organisationer. Biaveln idag är huvudsakligen en ideell verksamhet i buckfast- och nordbikretsar. I vårt land har man istället förlitat sig på drottningimporter från länder där man sedan länge förstått avelsarbetets betydelse. Varför det? En förklaring kan vara att avelsarbete vanligtvis förväntas stå på egna ekonomiska ben och att det kommersiella underlaget för biförädling är för litet i vårt land där biodling mest är en hobbyverksamhet för ”gör-det-självare”. Att biodlingens samhällsnytta motiverar ekonomiskt stöd är dock en gammal sanning som inte rostat. Om det stödet kommer avelsarbetet till godo skulle mycket kunna vinnas för oss biodlare. Därför är det hoppfullt att branschens ledande organisationer nu börjar tänka genetiskt och får till stånd en avelsplan. Personligen ser jag den som ett lovande första steg. Planen är helt klart grundligt genomtänkt, därmed inte sagt att den i alla avseenden är rätt tänkt. Mycket kommer nog att revideras under resans gång och helt säkert kommer det praktiska genomförandet att sättas på hårda prov av den bistra verkligheten. Det finns mycket mer att diskutera i avelsplanen än vad utrymmet i den här artikeln tillåter. Jag tar bara upp några fundamentala funderingar som förslaget väckt hos mig.

Värna rasgrupperna.

En förhoppning är att den föreslagna inriktningen utmynnar i att SBR kan knyta genetisk kompetens till sig och kan ta ett huvudansvar för avelsrådgivning och testverksamhet framöver. Rasgrupperna bör fortfarande vara självständiga och drivande i avelsarbetet med en egen budget och små administrativa kostnader. Visst kan man anfäktas av den konspiratoriska tanken att Avelsplan 2006 är ett sätt för instiftarna att skaffa sig kontroll och toppstyra avelsarbetet i kamp om knappa ekonomiska resurser. Nej, låt oss i stället hoppas att det här är ett sätt att öka den ”kritiska massan” i avelsarbetet och stödja de entusiaster som jobbar i de olika avelsgrupperna.

I vårt projekt vet vi hur läget var när vi började. De melliferabin vi kontrollerade var med få undantag blandbin. Det finns ingen anledning att tro att situationen i landet är bättre när det gäller carnica och ligustica. Raskontroll måste vara obligatoriskt i alla rasgrupper om vi ska komma någon vart i avelsarbetet. Vare sig vi jobbar med rasavel eller korsningsavel måste vi veta vad vi sysslar med. Det övergripande ansvaret för att bevara raserna rena bör dock finnas i rasernas ursprungsområden och det bör ligga i alla biodlares intresse att så sker. I vårt land har vi således ett särskilt bevarandeansvar för melliferabiet. Det måste man ha i åtanke när man jämför medelstilldelningen till olika rasgrupper.

Som prioriterade avelsmål har listats honungsskörd, pollineringsförmåga, bistyrka, svärmningstendens, temperament, motståndskraft mot sjukdomar samt övervintring. Avelsmål bör vara tydliga, mätbara och relevanta. Jag sätter frågetecken för egenskaperna pollineringsförmåga och bistyrka. Att nämna pollineringsförmåga må vara ”politiskt” korrekt då vi gärna framhåller binas samhällsekonomiska betydelse men egenskapen låter sig svårligen mätas. Som nämns är pollineringsförmågan positivt korrelerad med honungsutbytet så varför inte benämna målet ”samlarförmåga” vilket skulle kunna innefatta såväl honungsskörd som pollineringsförmåga (polleninsamling). Bistyrkan på våren har betydelse för samhällsutvecklingen men där är ju också en egenskap som arbetsbinas livslängd en variabel att räkna med. Jag är tveksam till ”bistyrka” som ett avelsmål. Däremot kan registrering av egenskapen vara ett medel för att nå mål som samlarförmåga och svärmtröghet –ett urvalskriterium. När det gäller sjukdomsresistens bör det hygieniska beteendet registreras och användas som ett urvalskriterium för motståndkraft mot yngelsjukdomar. Kan vi hitta enklare och snabbare metoder för att mäta egenskapen än de som finns beskrivna idag vore mycket vunnet.

För att nå de uppsatta målen förordar man populationsavel med masselektion. Det är en modell som vi också tillämpat i nordbiprojektet. Här saknar jag dock en diskussion kring linjeavel. För att vidareutveckla avelsarbetet mot det vi vill kalla spetsavel borde man även tillämpa linjeavel. Med de verktyg som finns för inavelskontroll bör linjeavel vara det snabbaste sättet att nå uppsatta mål.

I förslaget står mycket att läsa om hur testverksamheten ska organiseras –fördelning av drottningar, testbigårdars lokalisering, kompetenskrav hos testvärdarna etc. Allt detta är gott och väl på papperet men hur ser verkligheten ut? Med facit från vår egen verksamhet törs jag påstå att just detta viktiga arbete kommer att bli svårt att genomföra utan en väl tilltagen ekonomisk ersättning till testvärdarna. De testvärdar man söker ska ha nödvändig kompetens och möjlighet att ta emot 15 testdrottningar. Har man så många samhällen har man också säkert en ekonomisk aspekt på biodlingen. Drottningbyten, bedömningar och kompetenskrav kostar tid och pengar som knappast kan kompenseras av enbart gratisdrottningar. Har man insett att idealisternas tid är förbi borde man kanske ha nämnt något om hur man tänker rekrytera testbiodlarna i det presenterade förslaget.

Kan bli något bra

Detta förslag till avelsplan är en bra början, ett utkast som man efterlyst synpunkter på. I nuläget kan vi glädjande konstatera att ett initiativ har tagits, att pengar beviljats och att genetisk kompetens backar upp projektet. Mycket kommer nog att måsta revideras och det är viktigt att man lyssnar på kritiska synpunkter. En nära kontakt med rasgrupperna är en förutsättning för framgång. Hur finansieringen ska ordnas på sikt kan dock bli en delikat fråga. Avelsarbete är inget tre- eller fyraårsprojekt utan en ständigt pågående verksamhet. Att biaveln i Sverige på sikt ska betala sina kostnader via dyra drottningar är nog lika orealistiskt som att den kan fungera helt på ideell bas. Långsiktig verksamhet passar dessvärre dåligt in i det kortsiktiga synsätt som våra anslagsgivare tvingas leva med. Bra projekt med kompetent ledning har dock alltid större chans att bli långlivade. Låt oss hoppas att det här kan bli ett sådant.

Per Ruth