BEVARA OCH/ELLER EXPERIMENTERA
Vi som håller på med det nordiska biet vet att det har några svaga sidor jämfört med de konkurrerande biraserna i Europa, men vi vet också att det har flera mycket goda egenskaper som gör det till det bäst lämpade biet i stora områden. Det är ett bra dragbi, god övervintrare och det finns tecken på att det klarar varroan bättre än andra raser tack vare lång livslängd och lång yngelfri period. Ändå så är det nästan bara ett bi det handlar om.
Innan importförbudet från trakésmittade länder infördes importerades 2 000 drottningar från Hawaii om året till Sverige och till Danmark infördes 11 000. Nu söker man efter andra länder att importera ifrån. Olaglig import efter stoppet gjorde att trakékvalster infördes till Danmark.
På bimässan i Örebro fick vi lyssna till en entusiastisk österrikare som hade rest världen runt för att leta bra bin. Han beskrev underbara anatoliska bin, makalösa makedonska, ljuvliga lankesiska m fl som mycket fromma, väl anpassade till klimat och dragförhållande. En anpassning som skett under tusentals år. Detta är något vi alla kan glädjas åt, att det fortfarande finns ursprungliga bin på flera håll i världen. Men vad denne österrikare var ute efter var att ta med sig drottningar från dessa olika biraser, anpassade till torka och hetta och helt andra dragväxter och dragtider, till Österrike. I Österrike finns det ju två väl anpassade biraser, nämligen carnica och mellifera.
Det är kanske en mänsklig läggning att bevara är inte lika spännande som att experimentera och laborera. Att korsa ihop all världens biraser är en spännande lekstuga för män med pojkdrömmar. Visst är det en lockande utmaning att försöka korsa in någon eftersträvansvärd egenskap i sitt eget bimaterial, men samtidigt korsar man in andra egenskaper, en del av dessa mindre önskvärda.
Det är lätt att förstöra ett värdefullt bimaterial. Det behövs inte så många främmande drottningar införda till Anatolien, Makedonien, Slovenien eller Läsö förrän man inte har något inhemskt material kvar. Vi har sett hur det gått på Läsö. I Lettland och Litauen har man utraderat melliferamaterialet och i Norge, melliferabiets starkaste fäste (trodde vi), går det bakåt. Enligt Trond Gjessing minskar intresset för det bruna biet på grund av dess sämre temperament. (?) Varför skulle det nordiska biet i Norge ha ett dåligt temperament då jag arbetat med mina samhällen hela sommaren utan både handskar och slöja. I Norge har man en utmärkt bra avelsplan, men vad är det man stoppar in i sin avelspopulation? Det måste vara där problemet finns. Som någon tänkare sagt: skit in, skit ut.
Det nordiska biet/det mörka europeiska biet är fortfarande och i ökad utsträckning hotat i Europa. Det behövs både nationella räddningsplaner och en övergripande europeisk. Någonting för Sicamm! Det är en förhoppning att Sicamm förmår spela denna viktiga roll i framtiden.
Trots allt kan vi känna en viss optimism här i Sverige. Vi står allt säkrare på fler ben. När vi fick problem med Lurö denna sommar hade vi alternativ. Parningsplatsen i Värmland tycks ha fungerat bra, Fångö i Östergötland var en lyckad satsning, drottningproduktionen i Västerbotten var större än något år tidigare och temperamentet på bina i reservatet i Jämtland har varit bra i år.
Det här numret av NordBi-Aktuellt är främst en summering av året som gått men också en avstamp för året som kommer. Nu vilar vi oss tillbaka en stund och njuter av höstmörker, spisvärmen och en sked utsökt honung. Snart blir vi sugna på att planera för 2006, som ska bli ytterligare ett steg framåt för det nordiska biet.