Avelsarbetet och insemineringen
I skrivande stund har jag scannat och gjort vinganalyser på prover från 28 samhällen men lika många ligger i frysen och kommer att bli klara när höstmörkret sätter in. Jag har inseminerat 12 drottningar av vilka jag behållit 2 st. och utplacerat resten i närområdet.
Under sommaren har jag även testat drönarsperma som långtidsförvarats i 20 m l kapillärrör och kommer att fortsätta mina prov även nästa sommar.
Dramatik i bigården
Under de senaste somrarna har jag vid flera tillfällen kunnat se kringflygande bålgetingar i trädgården som jagat getingar och övriga insekter och som även attackerat bina på flygbrädorna eller fångat dem i flykten när de försöker landa. I år kunde jag på nära håll bli vittne till en högst ovanlig serie händelser. Det började först med att jag upptäckte en bålgetinghona som med sitt dova karakteristiska ljud cirklade runt min bipaviljong. Efter några dagar fick jag också se när hon försiktigt landade på en flusterbräda till en för tillfället tom kupplats där det bara fanns en nätbotten täckt med en masonitskiva. Jag utgick ifrån att hon bara var nyfiken på vad som fanns därinne men döm om min förvåning när jag några dagar senare återigen såg henne där och att hon även flög in och ut flera gånger. Jag kunde följa hennes flygverksamhet på nära håll och kunde se att bina i grannkupan, bara 10 cm vid sidan om var helt ointresserade av den nya grannen. Jag förstod att bålgetinghonan hade bestämt sig för att bygga sitt bo där och jag var nu nyfiken på att följa hennes fortsatta leverne utan att störa henne. Efter en tid började också de flygfärdiga arbetarna visa sig på flustret och det blev slutligen ett stilla ”drag” när bålgetingarna började sin jakt efter föda. En gång i veckan kontrollerar jag normalt nedfallet under samtliga samhällen och kunde nu också se nedfallsresterna under bålgetingarna som mest bestod av tappade salivbearbetade insektsdelar som blev till ett fuktigt lager av 12 cm diameter.
Jag såg aldrig att bålgetingarna jagade bin på grannflustret men efter ca två månader blev jag vittne till något ytterst märkligt. När jag som vanligt gjorde min inspektionsrunda såg jag en stor ström av bin som kröp över till bålgetingboet samtidigt som många av bålgetingarna förföljdes av aggressiva bin på samma sätt som vid höstens drönarslakt och på marken nedanför flustret ramlade nu en ström av vita bålgetinglarver och kämpande bålgetingar. Vad som utlöste den våldsamma attacken från binas sida mot bålgetingsamhället får jag aldrig veta men slutet på den våldsamma bataljen blev att bålgetingsamhället gick under och när jag sedan öppnade boet kunde jag se en stor mängd tomma celler och även oöppnade vita cellock.
Bisamhällets strid med bålgetingarna och den slutliga segern satte dock sina tydliga spår, under ett par veckor satt varje dag en stor samling bin på flustret till ”getingkupan” och ända fram till invintringen var en stor del av vaktbina ytterst vaksamma och granskande mot alla inkommande bin eller mina rörelser framför deras fluster.
Märkligt heller hur?
Carnica eller mellifera - några iakttagelser och slutsatser.
I min rapport 2004 berättade jag om att jag efter många år med nordiska bin hade fått en möjlighet att själv testa en dokumenterad bra carnicadrottning och göra jämförelser mellan de båda raserna i min egen bigård. Efter ett års iakttagelser tycker jag mig nu kunna sammanfatta några egenskaper och skillnader som jag kan ha nytta av i mitt fortsatta avelsarbete med nordbina. Naturligtvis kan den normala variationen mellan bisamhällen av olika skäl vara väldigt påtagliga men det finns ändå egenskaper och skillnader som helt klart är fast knutna till birasen.
Allmänt
Inga problem med övervintringen och alla samhällena i min bipaviljong var i bra kondition efter rensningsflykten med ett minimum av döda bin på nätbottnarna.
Jag har norskt rammått och de starkaste samhällena invintrar jag på två lådor och alla får 12 kg socker förutom den honung som finns i yngelramarna vid invintringstillfället.
I mina trakter kan vi förutom det normala grunddraget i stort sett vänta oss fyra huvuddrag: lönnen, linden, bladhonung och ljungen men i år blev det bara ett obetydligt ljungdrag på grund av torkan i juli.
Varroakvalstret har ännu inte varit synligt vid nedfallsundersökningarna under året.
Jag har gjort jämförelsen mellan mitt bästa melliferasamhälle och den dokumenterat goda carnicadrottningen med hjälp av en våg, där det är möjligt och i övrigt använt mina erfarenheter. De båda drottningarna är lika gamla.
Resultat
1. Övervintring och foderförbrukning
Efter den senaste vintern, med några enstaka köldknäppar ner till -20 grader kan jag inte se någon skillnad i andelen döda bin på nätbottnarna, däremot var foderförbrukningen något större hos carnicasamhället.
2. Vårutveckling och yngelsättning
Tack vare flera och rikliga regnskurar kom vårblomningen snabbt igång vilket också lade grunden för en suverän utveckling i samhällena, i mina trakter här på ostkanten är regn före midsommar en bristvara.
Någon märkbar skillnad i vårutvecklingen kunde jag inte upptäcka men däremot kunde jag sätta till skattlådan en vecka tidigare hos carnicasamhället.
3. Svärmperioden
Jag var mycket intresserad på vad som skulle hända med melliferasamhället vid den kritiska perioden kring midsommar när mina bins svärmperiod ”normalt” eller åtminstone vissa år sätter in.
Den 21 juni kunde jag tyvärr hitta tre bestiftade svärmceller hos melliferasamhället. Med ändrade förutsättningar och ett fortsatt prov så naturligt som möjligt gjorde jag nu det enklast möjliga ingreppet genom att flytta över drottningen med tre ramar och påsittande bin, foder och täckt yngel till en tom låda och placerade den på en ledig plats i paviljongen. Kvar i modersamhället lämnade jag kvar den bäst utvecklade svärmcellen, och efter några dagar var de dags att skära bort ett mindre antal uppdragna nödceller och beslöt att låta den nya drottningen fripara sig.
Under hela sommaren visade carnicasamhället inga som helst tecken på att vilja svärma. Alltså ett klart minus för mellifera!
Det bör påpekas att carnicarasen under en lång period på 1900-talet var vida känd just för sin svärmvillighet.
En något förmildrande omständighet till melliferans högre svärmbenägenhet är faktiskt att svärmperioden i de flesta fallen är klart avgränsad i tid, att det blir få svärmar och att flera drottningar i samma kupa är ytterst sällsynta hos rasen. Egenskaper som är mycket påtagliga hos främst caucasica men även hos carnica vilket gör att man i melliferaaveln oftast är helt säker på vilken drottning som har lagt äggen.
4. Temperment
Under mina 40 år som biodlare och som bitillsynsman har jag påträffat såväl ”torpeder”, vilka klänger fast vid slöjan och nästan spottar mig i ansiktet, och ”lamm” som nästan är lite veliga eller passiva köttsamhällen. Variationer som främst uppträder bland hybrider men kan även påträffas hos påstådda ”renrasiga bin”.
Mitt melliferasamhälle var under sommaren något stingsligt, främst vid dåligt väder men även carnicasamhället visade sig vara en aning för snara att ta till vingarna vilket gjorde att jag fick använda både handskar och slöja vid varje ingrepp.
5. Drag och honungsskörd
Tack vare en hel del regnskurar före midsommar och varma sommardagar blev honungskörden för de flesta biodlarna i Värmdöområdet något över den normala, trots att ljungdraget uteblev.
Den mest påtagliga skillnaden mellan de två provsamhällena kunde upptäckas när det gällde samlarförmågan. Melliferasamhället samlade in 24 kg och carnicasamhället 51 kg alltså dubbelt mera. Jämförelsen blir ju inte helt rättvisande då ju melliferasamhället förberedde sig för svärmning och fick mata upp en ny drottning som fick fripara sig. På plussidan vill jag ändå tillägga att avläggaren med den gamla drottning blev helt invintringsduglig och den har ju sitt givna värde. (Det kan ju påpekas att vi har också exempel på att de nordiska varit de som samlat mest honung).
En annan skillnad som också blev påtaglig var att den insamlade honungen blev olika både till färg, smak och konsistens, vilket visar att de båda raserna väljer olika dragväxter.
Olikheter kunde även ses när det gäller insamlat pollen då carnicasamhället hade en våldsam polleninsamling vilket till största delen placerades i yngelramarna som till slut blev helt fulla. Den insamlade nektaren samlade de också direkt in i yngelklotet vilket sammantaget bidrog till att drottningen fick skvätta ägg lite här och där.
Meliferasamhällen har däremot en helt annan taktik och samlar den mesta delen indragen nektar direkt i skattlådorna och pollenförrådet i en krans kring ynglet.
6. Invintringen
Skillnader i yngelmängden de första veckorna i september var påtaglig då carnicasamhället bara hade hälften så många ramar med täckt yngel vilket visar att drottningen hade avbrutit äggläggningen mycket tidigare än melliferadrottningen.
Under den sista delen av månaden var temperaturen klart över det normala varför bina fortsatte att flyga och komma hem även med pollen från de sena höstblommorna i trädgårdarna. Någon skillnad i flygaktivitet kunde jag då inte se.
7. Korsningseffekten
De egenskaper som vi anser våra bin ska ha och som vi genom avel försöker få fram styrs av en heterogen samling gener eller alleler som inte samverkar additivt utan i oförutsägbara samspel vilket leder till vad vi kallar heterosiseffekten. Många av sådana kombinationer styr även binas livskrafts- och fruktsamhetskomplex vilket avslöjas på drottningens äggläggningsförmåga som grundas redan under hennes tidigaste uppfödning och påverkas av cellernas storlek och bisamhällets inre miljö. Tyvärr är egenskaperna som regel inte stabila utan löst knutna med låg arv- och repeterbarhet varför man efter några få generationer är tillbaka i ruta 1 eller till och med i ruta 0.
Jag hade i år turen att få detta bekräftat och även följa ett sådant korsningssamhälles utveckling då jag 2004 lät en av mina melliferadrottningar friparas och där resultatet blev en skörd på 78,5 kg vilket är det bästa resultat jag någonsin haft.
8. Sammanfattning
Även om jag har varit djärv och gjort jämförelser mellan en carnicadrottning, som i grunden är framtagen och uppodlad från det bästa material som förmodligen finns tillgängligt i Sverige med min egen melliferalinje av som mest 14 samhällen är jag styrkt i min uppfattning att melliferabina måste skyddas och bevaras, att vårt nordbimaterial fortfarande har olika brister med bl a för hög svärmtendens, men att vi också har en grundpopulation med stor genetisk variation med god anpassningsförmåga till en växlande miljö och lämpligtsom utgångsmaterial för framtida avelsstrategier och selektion inom svensk biodling.
© Föreningen Nordbi - www.nordbi.org - senast uppdaterad 2006-02-01 23:17