BESÖK I IRLÄNDSKA OCH SKOTSKA BIGÅRDAR

Det nordiska biet(Apis Mellifera mellifera) är den ursprungliga inhemska rasen i Norden och i västra och norra Europa. Rasen har anpassat sig till ett klimat som råder i de norra delarna av Europa. Den har dock under de senaste århundradena blandats upp med raser från länder söder om Alperna. Rasen har fått ett rykte om att vara aggressiv och svärmvillig och har därför förlorat i popularitet hos de svenska biodlarna trots att den har andra goda egenskaper. Det finns emellertid grupper av biodlare i Europa som anser att den rena rasen bör bevaras. Bee Improvment and Bee Breeders Association, BIBBA, är en sådan organisation i Storbritannien och Irland. SICAMM är en annan organisation som verkar i hela Europa där vårt svenska projekt NordBi ingår.

Michael Mac Giolla Coda

I samband med den trettionionde Apimondia-kongressen i Dublin, Irland ordnades det en utflykt till den irländska grupp som värnar om The dark European honeybee, som de kallar melliferarasen för. Ingvar och Lahja Pettersson, Britta Kinnemark, Göran Frick och Per Thunman var några av de få svenska deltagarna. Gruppen vi besökte, har genom morfologiska mätningar selekterat fram rasrena bin som dessutom är tämligen fromma. Trots att vi var ett hundratal besökare runt kuporna när de öppnades blev det inte några stick. Gruppen, Galtee Bee Breeding Group, GBBG, startade 1991 med fyra medlemmar och är i dag ca 70 personer och den största gruppen inom BIBBA. En ledande gestalt är Michael Mac Giolla Coda som på bilden visar en ram.

Avelsarbetet fortsätter genom att man rensar bort stammar som är aggressiva och svärmvilliga och samtidigt säkerställer att det är rena mellifera. Man utnyttjar till största delen friparning och även om avkomman efter renrasiga avelsdrottningar parar sig med drönare av andra raser blir drottningarnas drönare renrasiga och kan para sig med andra renrasiga drottningar. Genom att hela tiden byta ej renrasiga drottningar i närliggande bigårdar blir renparningsområdet större och större.

Morfologiska mätningar

GBBG använder även inseminering för sina avelsdrottningar och organiserar morfologiska mätningar av medlemmarnas bin. Många samhällen har också undersöks med avseende på mitokondrie-DNA, varvid man funnit att några stammar har samma anor som vissa i Norge. De morfologiska mätningarna är främst mätning av cubitalindex och discoidalvinkeln på samma sätt som vi gör, dvs med scanner och utvärdering med hjälp av datorn. (Se bifogade exempel.)

Det gäller att rensa bort samhällen som inte har rätt vingvärden och därefter selektera efter de andra kriterierna.

Det drag som ger största skörden är ljungen. När vi var där hade den just börjat blomma och man hoppades på god skörd.

Mot Colonsay

Efter konferensen fortsatte delar av den lilla svenska gruppen, Göran kunde inte följa med, till Skottland för att besöka en biodlare, Andrew Abrahams, på ön Colonsay på Skottlands västkust. Colonsay ingår i den sydliga delen av Hebriderna och är ca 15 km lång och 4 km bred och har 110 invånare. Man har förbindelse med Oban på fastlandet 5 dagar i veckan med en färjetur som tar ca 2,5 timmar. Andrew och hans fru Esmé bor på den sydliga delen av ön dit man bara kan köra bil då det är ebb, eftersom vägen ligger under vatten större delen av dygnet. Förutom biodlingen med 55 samhällen odlade han även ostron.

Nivåskillnaden mellan ebb och flod är flera meter. Vi kom en regnig och blåsig söndagskväll och hämtades av Andrew i hans minibuss och kördes till hans ensliga hus han själv byggt. Närmaste grannar bodde ca två km bort. Vi inkvarterades i en husvagn och i ett nybyggt gästrum ovanpå snickarboden. Vi hoppades på att vädret skulle bli bättre på måndagen och det blev det också. Vi kunde därför åka runt på ön och titta på hans bigårdar. Måndagskvällen avslutades med en middag med massor av ostron och andra godsaker som Esmé hade lagat.

Vi tog sedan morgonfärjan till Oban på tisdagen.

Sin biodlarbana startade han 1980 med att köpa 16 samhällen som sades vara mellifera från fyra olika delar av Skottland. Han odlar sina egna drottningar. Alla drottningar som har givit gulbandade avkommor har tagits bort och han har nu en stam som verkar vara rasren. För drottningodling använder han Apideor.

De nytillsatta drottningarna får gå i 5-ramarslådor.

Vinterdödligheten är bara 1 – 2 samhällen per år. Han har gjort försök med andra raser på ön men de fungerar inte bra i det tuffa klimatet. Vi fick ta prover från olika bigårdar och vingmätningarna tyder på att det är rena mellifera.

Andrew Abrahams i mitten demonstrerar sina bin för Ingvar Pettersson och Britta Kinnemark.

Milda vintrar – svala somrar

Huvuddraget är ljung, både Calluna och Erica men även lönn och björnbär ger nektar. Andrew invintrar med 10 – 15 kg socker beroende på hur mycket honung han lämnar kvar. Det är ingen risk med att invintra på ljunghonung eftersom bina kan flyga ut under större delen av vintern, de kan under milda vintrar dra pollen redan i januari. Skörden är inte stor, man säger att i Skottland har man under en tioårsperiod tre bra, tre dåliga och fyra medelmåttiga år. Om Andrew får tio kg per samhälle är han nöjd. Han säljer både kakhonung och slungad. Kunderna når han genom sin hemsida på Internet. För en burk med 450 gram tar han £5,50, ca 78 kr, med ca 25% vaxkaka i honungen får han £ 8,50. I yngelrummen har han helramar av British Standard och skattlådorna är halvramsstorlek. Ett samhälle har oftast två lådor i yngelrummet och två skattlådor.

Varroan har inte kommit till Colonsay så han behöver inte behandla samhällena.

Mörka men inte rena

Besöket i Skottland avslutades med ett besök hos John Tyler i Fairlie, inte långt från Prestwick. Han har ca 80 sh med melliferabin. Förutom att sälja honung odlar han drottningar som han säljer. Dessa paras på en närbelägen ö. Vi fick ta bin för vingundersökningar och dessa visade att det inte är rena mellifera.

När han får drottningar över vid sommarens slut får dessa övervintra i parningskupor med påsatt överlåda. Eftersom vintrarna är milda brukar bina överleva. Vid vårt besök förpackade han kakhonung.

Vad vi kan lära av resan är att man hela tiden måste ta bort drottningar som inte uppfyller de morfologiska kraven på rena mellifera. Man kan då få ganska stora områden för friparning. Det bästa är dock om man kan ha en egen ö för sina bigårder.

Per Thunman